emcave

Många har frågat mig hur det känns att ha ångest och mitt svar har alltid varit ''svårt att förklara'' men nu tänker jag fan försöka förklara ändå, jag tänker även ge några ''tips'' på vad man kan göra för att underlätta ångesten.
(självklart så kommer jag att utgå ifrån egna erfarenheter)

ångesten i sig finns det många olika typer av t.ex beslutsångest, panikångest, prestationsångest, även ''vanligt ångest'' samt en s.k ''depressions ångest'' ja ect,ect..det finns som sagt rätt många.
det jag tänkte koncentrera mig mest på nu är panikångest och prestationångest, för det är lite mer ''vardagligt'' för mig.

panikångest för mig är som typ..panik och dödskänsla..?
det är precis som om att man håller på att få en allergireaktion och man inte kan andas fast det känns nog en aning annorlunda ändå(?). Men det är nog den bästa och mest logiska förklaringen jag kan beskriva det på.
jag kan även tillägga att man hyperventilerar, blir yr, tappar all ork i kroppen, blir svag så man känner sig som ungefär en geléklump kan man säga.
mitt bästa tips är faktiskt en fyrkants övning, vi kan ta ett fönster som t.ex.. man ska andas efter fönstret samtidigt som du följer fönstret med blicken.
du ska ta ett djupt andetag vid den ''långa'' sidan, andas ut på den korta, tar ett djupt andetag vid den långa, andas ut på den korta. Gör så några gånger så andningen kommer i balans så blir det lättare.
ett annat tips är väl att man ska blunda och försöka slappna av och inte stressa upp sig själv.


prestationsångest för mig är när man lägger på sig för mycket och man verkligen måste klara precis allt och man måste klara det på ett bra sätt.
oftast så känner man det nog så ang skolan, jag menar..då vill man alltid göra så bra man kan, men kroppen inte alltid orkar och då faller man ner igen så man får börja om. jag har inte så mycket att säga där, det där är min bästa förklaring ><
bästa tips är ju då att tänka bra saker om sig själv, tänka att man inte måste va bäst på allt, man måste inte vara duktig i vad man än gör. va dig själv och ta den tid du behöver, du ska aldrig stressa dig själv och din kropp för något onödigt.

siså där ja!
tack och bock, haha :*

är det bara jag eller brukar ni också fasta i tankar som får er att försvinna en stund från verkligheten?
min tanke idag har varit rätt tagen..
jag blir 16 om 20 dagar, vilket säger mig att jag blir 18 om 2 år. om 4 år blir jag 20. om 9 år blir jag 25.
vilket är halva livet till 50..
åren går otroligt fort egentligen, jag minns när jag var 6 och jag lekte fortfarande med barbiedockor för fulla muggar och nu efter 10 hela jävla år sitter jag och funderar på vad framtiden kan ge? jag menar.. då, när man var liten så kunde man inte förstå varför tiden gick så segt..då gick man bara runt och längtade tills man fyllde ett år äldre, för då kunde man känna det där ruset av att man blev äldre och äldre för varje år som gick. men nu..nu vettefasiken vad man ska säga? Jag är nojig över att bli 16. och 16 är verkligen jätte lite om man ska jämföra med den totala summan av livets alla år.
men samtidigt som jag är nojig så känner jag att det verkligen ska bli kul att se hur mitt liv kommer se ut om 20 år, det finns så många möjligheter, så många chanser, så många val man kan välja utan att det är någon som ska komma och säga att man tar fel väg i livet framöver. jag vet, denna tanke låter rätt sjuk.. för som sagt, jag är bara 15 än så länge.

alla säger att man ska ta dagen som den kommer, man ska inte tänka på framtiden eller på det som har varit. men ändå så gör man det?
livets alla tankar, alla handlingar, alla känslor, alla funderingar..ja allt som är som ett enda stort frågetecken för en, tror jag har en mening faktiskt. en mening som är betydelsefull, något man borde ta vara på helt enkelt.

jag trodde verkligen att jag aldrig skulle säga det här men, nu har jag fått det bevisat för mig själv att livet faktiskt är underbart.
genom svårigheter, hat, ångest allt som har varit jobbigt för en, trots de så kan man faktiskt känna en speciell lycka till att man lever. ♥

äre jag som är känslig eller vad? jag sitter och gråter till programet ''det blir bättre''.
det är 50 barn per/år som tar livet av sig (I SVERIGE), det är liksom nästan ett barn som dör i veckan tack vare av att man inte orkar. speciellt bland unga HBT personer.. ><
så där i efterhand så känns det rätt maktlöst när man sitter och tittar samt lyssnar på något sådant.
När man själv har suttit i den situationen med alla impulser och tankar så känns det bara hemskt att få höra att så många barn som är en sig lik ger upp hoppet om livet och väljer att ta sitt liv.
Ibland så skulle jag faktiskt vilja åka runt och berätta för ungdomar att man verkligen inte ska ge upp hoppet, för det vänder.. allt vänder. jag menar det verkligen, jag kan sätta min själ på att det blir bättre.
ja, det är jävligt svårt att ta tills sig orden ''Det vänder, jag lovar'' och man vill att allt ska ske nu på en gång. man känner att alla förändringar måste ske nu, annars får det ta ett slut, för man orkar inte vänta. man vill inte ta till sig den tiden som det kanske tar.. MEN när man väl har bestämt sig för att det ska bli bättre och man inser att det faktiskt finns en framtid för varje person så vänder tankarna och impulserna.
våga ta hjälp av vuxna, för det är inte så hemskt som det kanske verkar. våga prata med föräldrar om sånt som bekymrar en, sånt som känns helt fel..
jag tror inte att föräldrarna kommer bli rasande och förbannad, snarare tvärtom..
det kanske låter fel att säga det här men av min egna gissning och upplevelse så känns det både bättre för en själv och ens föräldrar, man är mer medveten om vad som kan hända och vad som händer.
man kan ge mer hjälp, och framför allt ta/få hjälp utav den närhet man har inom familjen.
så mitt råd är faktiskt, våga prata, sluta inte tro på den framtid du har om några år.


tack för mig, haha.
puss.