emcave

äre jag som är känslig eller vad? jag sitter och gråter till programet ''det blir bättre''.
det är 50 barn per/år som tar livet av sig (I SVERIGE), det är liksom nästan ett barn som dör i veckan tack vare av att man inte orkar. speciellt bland unga HBT personer.. ><
så där i efterhand så känns det rätt maktlöst när man sitter och tittar samt lyssnar på något sådant.
När man själv har suttit i den situationen med alla impulser och tankar så känns det bara hemskt att få höra att så många barn som är en sig lik ger upp hoppet om livet och väljer att ta sitt liv.
Ibland så skulle jag faktiskt vilja åka runt och berätta för ungdomar att man verkligen inte ska ge upp hoppet, för det vänder.. allt vänder. jag menar det verkligen, jag kan sätta min själ på att det blir bättre.
ja, det är jävligt svårt att ta tills sig orden ''Det vänder, jag lovar'' och man vill att allt ska ske nu på en gång. man känner att alla förändringar måste ske nu, annars får det ta ett slut, för man orkar inte vänta. man vill inte ta till sig den tiden som det kanske tar.. MEN när man väl har bestämt sig för att det ska bli bättre och man inser att det faktiskt finns en framtid för varje person så vänder tankarna och impulserna.
våga ta hjälp av vuxna, för det är inte så hemskt som det kanske verkar. våga prata med föräldrar om sånt som bekymrar en, sånt som känns helt fel..
jag tror inte att föräldrarna kommer bli rasande och förbannad, snarare tvärtom..
det kanske låter fel att säga det här men av min egna gissning och upplevelse så känns det både bättre för en själv och ens föräldrar, man är mer medveten om vad som kan hända och vad som händer.
man kan ge mer hjälp, och framför allt ta/få hjälp utav den närhet man har inom familjen.
så mitt råd är faktiskt, våga prata, sluta inte tro på den framtid du har om några år.


tack för mig, haha.
puss.